Hallojsan, Emma här! Läste ut Utvandrarna (Vilhelm Moberg) här om dagen, och ska nu recensera den.

 

Sammanfattad handling (utan för stora spoilers):

Året är 1849 när Karl Oskar Nilsson och hans fru Kristina bestämmer sig för att lämna Korpamoen, deras gård i Småland, för att färdas tvärs över Atlanten till Amerika. De har haft det svårt att överleva på den lilla födan de har lyckats odla under de senaste åren, på grund av missväxten. De ska riskera sina liv på en båt över den vida Oceanen för att ha en chans att leva lyckliga liv utan svält och hunger.

Samtidigt får vi följa Karl Oskars lillebror Robert; som är ynka 15 år när han bestämmer sig för att lämna Sverige. Han har fått nog av att bli slagen av sin herre varje gång han gör något fel. För i Amerika är man inte tvungen att arbeta som dräng innan man får sin egna gård; man får bestämma över sitt liv själv.

Många andra öden vävs in i berättelsen när man får lära känna de olika utvandrarna som ska korsa Atlanten i båten Charlotta; exempelvis “gladan” i byn, Ulrika från Västergöhl, Danjel Andreasson, Kristinas farbror som har fått för sig att han har Gud inom sig, samt Arvid, drängen som flyr från ryktet att han har “haft till det” med djur.

Genre:

Fiktion,Historisk Roman

Språket:

Boken släpptes i Sverige år 1949, därför är språket ganska gammalt. Trots det tycker jag inte att det var så svårt, jämfört med till exempel Doktor Glas (utgiven 1905) vars språk jag tyckte var mycket svårare. Det jag kan säga om språket dock är att dialogerna kan vara svåra att första, då Moberg har skrivit dem med småländsk dialekt. “Di” används istället för “de”, och i många ord har han helt enkelt tagit bort sista bokstaven, exempelvis “Karl-Oska’!”

I överlag tycker jag alltså att ni inte borde vara rädda för språket om ni bestämmer er för att läsa boken; Boken är gammal, men språket är förvånansvärt modernt.

Personbeskrivningarna:

Åh, personbeskrivningarna… Jag älskar dem. Jag har en sådan tydlig bild av hur karaktärerna är, trots att det inte finns några typiska beskrivningar som till exempel “Kristina hade brunt hår och bruna ögon”. Jag tycker personligen om när författaren lämnar rum till egna tolkningar, så att man kan måla upp en egen bild av karaktärerna.

Miljöbeskrivningarna:

Jag tänkte faktiskt inte så himla mycket pa miljöbeskrivningarna, vilket brukar vara ett tecken på att de var precis lagom många. Jag är en sådan person som stör sig omedelbart på om det är för många eller för få miljöbeskrivningar.

Favoritkaraktär:

Robert. Alltsa vem blir inte helt spontan och äventyrlig av sig när man läser om honom? Han är så hoppfull och vill så mycket mer än att bara överleva; han vill leva livet. Kanske tycker jag om han så mycket för att jag känner igen mig själv i honom. Jag skulle nog inte kalla mig själv för äventyrlig och spontan, men jag har stora ambitioner i livet. Jag vill upptäcka världen och leva lyckligt. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att leva i en förort utanför Stockholm och arbeta i ett kontor hela mitt liv.

Dissad karaktär:

Karl-Oskar. Jag tyckte om honom i början av boken, men mindre och mindre ju längre jag läste. Han är envis och lyssnar inte på någon, och sen försvarar han en massa sviniga tankar, som att han funderade på att försöka “få till det” med Ulrika från Västergöhl på baten för att han var sa kåt, med att han helt enkelt är en man. Usch.

Tre bra saker om boken:

• Det finns en anledning till att det är en av Sveriges mest lästa böcker. Den är välskriven, genomtänkt och intressant.

• Jag tycker att det var väldigt fascinerande att läsa om hur folk hade det på 1800-talet. Man får en djupare insikt på hur folk i U-länder har det idag; liv hänger på hur vädret ser ut. Nu är jag medveten om att detta är en roman, men det märks att Moberg har gjort mycket research innan han skrev boken.

• Det var mycket mer fokus på karaktärerna och relationerna i boken än vad det var på till exempel miljöbeskrivningar. Jag ska vara ärlig, när jag först öppnade boken förväntade jag mig att den skulle gå ungefär sahär; “Karl-Oskar drog i plogen. Det hade regnat igen.” Istället fick jag lära känna många olika personligheter som blev mer och mer intressanta ju längre jag läste.

Tre dåliga saker om boken:

• Ibland kändes den lite väl lång och utdragen. Många läsare har svårt att behålla intresset för en bok om det inte hela tiden händer saker i en bok, vilket var fallet med denna. Detta störde inte mig så mycket personligen, men jag har läst en hel del utdragna böcker och är ganska van.

• Det var lite för många personer och namn att komma ihåg. Jag tyckte att det var bra att boken skrevs ur många olika perspektiv, men när man fick läsa en massa om kaptenen på båten tyckte jag att det gick lite väl långt.

• Dialogerna var svåra att förstå; som jag nämnde tidigare.

Rekommendera?:

Jag skulle helt klart rekommendera denna bok, men kanske bara till folk som över ca 15 år. Jag tror att de komplexa relationerna och problemen kan vara svårt för yngre personer. Men jag tycker att den här boken var väldigt bra, och det är ju ändå en svensk klassiker.

Läsa igen?:

Jag vet inte om jag kommer läsa den här boken igen, då den är ganska lång, men jag kommer definitivt läsa uppföljarna.

Betyg: 5/7 horrokruxer