Varför gillar jag att läsa egentligen? Har jag alltid gjort det?

Jag har tänkt på detta ett bra tag nu och jag kommer inte riktigt fram till ett svar, för att det finns inte bara ett, utan tusentals. Jag vet i alla fall hur det hela började. Att läsa är något som jag har växt upp med. Redan i ettan så började jag att plöja igenom Harry Potter. När jag var sju år! Efter det så gick jag vidare till Vargbröder, som än idag har en speciell plats i mitt hjärta, och sedan tog jag mig an Sagan om Ringen. Att läsa var något som bara kom naturligt, som att jag kunde det redan vid födseln. Det var varken jobbigt eller svårt, utan jag älskade det, mer än allt annat. Jag kan inte ens räkna ihop alla gånger som min lågstadiefröken fick säga till mig att lägga undan en bok under lektionen. Hon berättade även många gånger att hon såg fram emot att få läsa mina böcker i framtiden. Det var redan då mina författardrömmar började.

Jag har mött många som tyckt att det var underligt, hur kan hon tycka om att läsa? Det tar lång tid, och man kan ju lika gärna kolla filmen! Jag tycker synd om sådana människor, som aldrig kommer att få se skönheten med att läsa. Som aldrig kommer känna avkopplingen eller kärleken. Livet är så tomt utan böcker, idag så kan jag inte föreställa mig hur det skulle vara utan dem, men för ett tag sedan, så kunde jag det.

Efter att ha spenderat dagar, veckor, månader med att läsa, så hände någonting. Jag började i sjuan. Ni vet hur det är att bli tonåring, plötsligt så ska man prioritera andra saker och inte vara en nörd som sitter med näsan i en bok dagarna i ända. Nu var det dags för fester, smink och killar! Tog sin lilla tid innan jag insåg att killarna i böckerna var tusen gånger bättre… Hur som helst så relaterade jag inte alls till dessa förändringar men trots det så försvann böckerna från mitt nattduksbord så småningom. Efter ett tag så försvann även suget efter att bläddra ändlöst i böcker och att ligga långt in på natten tills ögonen inte kunde hålla sig öppna längre…

Böckerna försvann helt från mitt liv och blev ersatt utav musiken. Det fyllde väl aldrig tomrummer fullt ut men det var inget jag tänkte på. Jag hade glömt bort sensationen utav att hålla i ny bok eller att leva sig in i berättelsen tills världen runt omkring mig försvann… Jag kunde självklart läsa en bok då och då, oftast till en skoluppgift, men jag fastnade aldrig för det igen. Jag hade börjat att lyssna på dem runt omkring mig mer och mer och fann mig själv frågande: “Är det inte lite tråkigt ändå? Bara en massa ord och påhittade historier”. Det är hemskt, jag vet. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan när ens favoritsak i hela världen inte längre känns roligt.

Det fortsatte i samma spår i tre år. Böckerna var sedan länge bortglömda, något som jag bara tyckte om när jag var liten. Jag hade fallit för grupptrycket, och kunde nu utan problem hålla med klassens höga klagomål sekunden vi behövde LÄSA i skolan. Mina planer på att bli en författare var som bortblåsta och paniken över framtiden blev värre för var dag. Vad skulle jag nu jobba som när jag blir äldre? Mina barndomsdrömmar gick i kras och jag sökte ständigt efter nya intressen som skulle kunna växa och kanske kunna utvecklas för att bli ett jobb i framtiden. Kanske som doktor… Eller journalist? Astronaut? Jag kom aldrig fram till någonting men djupt inom min så fanns drömmen kvar. Att ge ut en bok. Fastän tanken fortfarande fanns kvar långt där inne så plockade jag aldrig upp en bok. Drömmen krympte och jag är rätt säker på att det var nära att den skulle försvinna för evigt.

I slutet av nian så hade jag fortfarande inte läst en bok med samma engagemang och känsla som i sexan. Det hade gått fyra år, och den sommaren, alltså sommaren 2015, läste jag inte ett ord. Jag brukar läsa under sommaren för att man har så mycket tid, men det skedde aldrig. Men i slutet av sommaren hände någonting… Min favorit youtuber kom ut med en bok. Connor Franta släppte boken “A work in progress”, som genast fångade min uppmärksamhet. Sista veckan på sommaren så köpte jag den och läste igenom den fort som attan. Jag insåg att jag faktiskt tyckte om det. Det var skönt, avslappnande, att få läsa någon annans ord och historier. 

Jag kommer alltid vara tacksam till Connor, eftersom han fångade min uppmärksamhet och min kärlek till böcker återfann sig i mitt hjärta efter att ha stängt boken med ett leende på läpparna.

Jag kan inte säga att det kickade igång på en gång. Jag rusade inte genast iväg och läste alla de böcker som jag hade missat under de fyra åren. Jag började nämligen gymnasiet. Nu var det dags för att få nya vänner så nu fick jag spela cool. Jag gillar inte att läsa! Pfft… Även fast att det till en liten del stämde.

Tack och lov så mötte jag de bästa människorna någonsin, Emma och Sofia. För er så är nog den här historien ganska så främmande, och jag hoppas inte att den ändrar er syn på mig, och tror att jag hatar att läsa; tvärtom! När jag mötte er så introducerade ni mig till en värld som jag för länge sedan hade tappat bort. Nu läser jag som aldrig förr och jag tackar er mest för det. Ni fick mig att hitta tillbaka till mitt riktiga jag, den som faktiskt ÄLSKAR att läsa och skriva, och jag tröttnar aldrig på ert eviga tjat om nya böcker som jag bara MÅSTE läsa. Fortsätt med det. Jag tröttnar nämligen aldrig på våra diskussioner.

Detta inlägg blev väldigt långt men jag var bara tvungen att få ur mig allt detta. Även fast att jag tappade bort mig själv i mitten så återfinner sig nu böckerna i min bokhylla och tankarna och ideérna i mitt huvud. Så tack Connor, för att du tog dig tiden att skriva en bok som startade det hela. Och tack Sofia och Emma som förde det framåt, ni som fick mig att hitta viljan att plocka upp en bok och faktiskt erkänna att jag älskar det, hur många som än tycker att det är dumt och tråkigt. Jag inser nu hur mycket jag har saknat det och hur mycket bättre jag mår när jag får göra det som jag älskar mest.