Rebecca: Idag ska vi göra något riktigt spännande!

 

Emma: Vi hade tänkt göra en bokrecension till Anne Franks dagbok - Tillsammans!

 

Sofia: Och vi är SÅÅÅÅ taggade! He...he...he...

 

Rebecca: Vi köpte boken tillsammans, och det var väl… Fyra månader sen nu? Så det har gått väldigt långsamt. Men nu har vi alla läst ut den och är redo att göra en recension på den!

 

Emma: Dock tänkte vi bara varna om spoilers, så SPOILER WARNING!

 

Sofia: Om nu någon är SJUKT intresserad av denna bok. Vi kan ju i alla fall hoppas.

 

Rebecca: Let’s do this!

 

Anne Franks Dagbok av Anne Frank

 

Sammanfattad handling (med väldigt stora spoilers):

 

Emma: Ja, som alla vet så är Anne Franks Dagbok en dagbok skriven av en 13-årig flicka som levde i Amsterdam under andra världskriget.

 

Rebecca: Vi fick följa hela hennes familj flytt till Gårdshuset, en vind ovanför Annes pappas jobb där de gömmer sig. Hennes familj är nämligen judar, och måste hålla sig undan från Amsterdams gator. Tillsammans med familjen Van Daan och Doktor Düßel gömmer de sig under två år.

 

Sofia: Under bokens gång så får vi följa Annes tankar och känslor och se hur hon växer och förändras genom åren i ‘Gårdshuset’.

 

Emma: De olika inläggen under de två åren handlar om allt mellan Annes studier och de många konflikterna mellan hennes lägenhetskamrater. Dagboken innehåller också många stycken om Annes relation med hennes mamma.

 

Rebecca: I slutet av boken så påbörjar Anne och Peter, familjens Van Daans son, en relation. Kort efter det blir de avslöjade och hämtas av SS-soldater. Dagboken slutar där.

 

Sofia: Efter detta har en sammanfattning lagts till som innehåller ödet för invånarna i Gårdshuset. Vem som dog var, när och hur. Otto, Annes pappa, var den enda i huset som överlevde.

Genre:

Biografi, Historisk, Dagbok

Språket:

 

Rebecca: För att ha varit en 13-årig flicka, så är den bra skriven.

 

Sofia: Men den var fortfarande tråkig.

 

Emma: Och lång. Väldigt lång.

 

Rebecca: Väldigt mycket detaljer och irrelevanta saker var med, som en extremt detaljerad beskrivning på hur huset såg ut. Tråååååkigt.

 

Emma: Hon beskrev liksom allt det där som man egentligen skiter i…

 

Rebecca: Dessutom kan den ju inte hända jättemånga intressanta saker under två år under samma tak. Och det är ju en dagbok, så den är väldigt personlig och inte menat för andras ögon.

 

Sofia: Men hennes språk var trots detta fint. Det går inte att bortse från. Hon kunde skriva.

 

Emma: Jajaja, självklart. Det är ändå ett mycket utvecklat språk och det märks att hon ville bli författare.

 

Sofia: Vilket hon själv skrev flera gånger.

 

Emma: Och det var ändå vissa ställen där jag tyckte att hon skrev väldigt fint, då detaljerna bara var bra för berättelsen.

 

Sofia: Hon var också otroligt duktig på att beskriva sina känslor och tankar kring allt som hände.

 

Emma: Ja fast fy fan vad MYCKET känslor hon hade! Och det var inte ens känslor som hade mycket med att just gömma sig och kämpa för sitt liv, utan mest ilska mot sin mamma. Okej, det där lät drygt, men men. Jag vill ju vara opartisk och ärlig.

 

Sofia: Men om DU hade varit instängd med din familj i ett hus i två år hade du nog också blivit rätt sur.

 

Rebecca: Hon gnäller en massa. Men inte om viktiga saker, utan mer om hennes pennor och ett skrivbord.

 

Emma: Det är klart att jag hade varit sur, men jag hade nog inte upprepat samma bråk med samma person typ femtioelva gånger i dagboken.

 

Sofia: NÅT kul var hon ju tvungen att ha.

 

Emma: Fast hon verkade ju inte ha så kul… Hon var bara arg.

 

Rebecca: Förlåt, nu ska vi komma tillbaka till ämnet kring språket.

 

Sofia: Språket var bra, men det hon skriver om var tråkigt.

 

Rebecca: Exakt.

 

Emma: Precis.

Personbeskrivningarna:

 

Rebecca: Uggggh. Blir trött av att bara tänka på att vi ska diskutera detta. Alla byter personligheter hela tiden. Peter är bra, Peter är dålig. Mamma är elak, mamma är snäll. MAKE UP YOUR GOD DAMN MIND. Var Fru Van Daan snäll? Jag vet inte.

 

Sofia: INGA människor kan vara så dramatiska och ombytliga! Jag tror Anne var mycket jobbigare än vad hon målar upp sig själv till att vara.

 

Emma: Precis! Anne var ju verkligen den mest dramatiska av dem alla! Det var hon som alltid var glad, sen arg, sen glad, sen arg… Shit alltså, it was an emotional rollercoaster.

 

Rebecca: Så sant, alla var väldigt jobbiga och otydliga!

 

Emma: Bluurgghhhhhhhhh. Alltså det kändes som att det var sjukt detaljerat samtidigt som jag inte fick någon bra bild av hur de var. Fast man fick en väldigt tydlig bild av hennes mamma tycker jag.

 

Sofia: Det var EXTREMT mycket om hennes mamma. Och Fru Van Daan. Den bitchen!

 

 

Miljöbeskrivningarna:

 

Emma: FÖRIHELVETE JAG HATADE DOM HÄR MILJÖBESKRIVNINGARNA! Värre än i Sagan Om Ringen.

 

Rebecca: Det var ju inte en enda miljöbeskrivning, förutom den i början som var cirka tjugo sidor lång, och bara handlade om hur hennes pappas jobb såg ut, och Gårdshuset. Det var hemskt. I det kapitlet var allt med.

 

Sofia: Exakt! Allt hamnade på ett och samma ställe, och sen var det inget mer. Alls.

 

Emma: Jag kaaaaaaasanske skippade det kapitlet så jag kan nog inte säga något egentligen. Hehe.

 

Rebecca: Det fanns en ritning och bilder i mitten av boken som visade exakt hur allting såg ut, så hennes beskrivning var väldigt onödig.

 

Emma: Preach.

 

 

 

Favoritkaraktär:

 

Rebecca: Peters katt var favoriten, för ingen annan var intressant, och jag tyckte inte om någon. Usch.

 

Sofia: Men den katten var ju helt crazy! Levde den? Var den död? Nu försvann den! Nej den kom tillbaka! Eller är den gradvid? INGEN VET!

 

Emma: Otto Frank var ju så jävla skön. Han bara satt och läste hela tiden. Goals. Och höll sig utanför konflikterna. Jag relaterar. Otto är bäst. Jag är Otto, Otto är jag.

 

Sofia: Alla i Gårdhuset var bara UH! Men de som hjälpte dom från utsidan verkade rätt okej ändå. Kommer dock inte ihåg deras namn och har ingen koll på vem som var vem, blandade ihop dem hela tiden, heheh… Men dom var i alla fall bättre än alla drama queens i huset.

Dissad karaktär:

 

Rebecca: Alla.

 

Emma: Förutom Otto min bae. Och katten. Kom igen.

 

Rebecca: Okej då. Men de flesta var irriterande och gjorde mig arg. Och trött. Bara så trött.

 

Emma: Sant.

 

Sofia: Men, hallå, Dussel! I HATE THAT LITTE FUCKSTICK! Men det var dock lite kul när han borrade i Fru Van Daans tänder (han var tandläkare) och borren fastnade.

 

Emma: Favvoordet hihihihihihih!

Tre bra saker om boken:

 

Rebecca: Ska vi skriva en i taget, eller?

 

Sofia: Ja, annars blir det rörigt!

 

Emma: Ska vi skriva en sak var eller tre saker var?

 

Sofia: En får börja skriva på en sak och de andra kommenterar?

 

Rebecca: En sak var. Kommer ta ett år för mig att komma på TRE bra saker!

 

Emma: Hahahahahahahahahahahahah sååå sant!

 

Sofia: SAME!

 

Rebecca: Jag börjar.

 

Emma: Hahah deras kärlekshistoria var typ anledningen till att jag ville läsa boken, bortsett från att den ger ett nytt perspektiv på andra världskriget.

 

Sofia: Samma här! Det var väldigt skönt, för hon blev mindre arg efter Peter. I approve!

 

Emma: Min bra sak tycker jag är att även om boken var långtråkig, förstod man varför den inte var så actionfylld. Det hände ju faktiskt inte så mycket under de två åren de gömde sig. Andra världskriget var inte bara bomber och granater, speciellt inte för de som inte var direkt inblandade i själva krigandet. Dagboken gav ett vardagligt perspektiv på hur det är att leva under krigstiden.

 

Sofia: (Och här hade vi en paus där vi diskuterade Star Wars filmerna och vilka av karaktärerna vi crushar på.... Vi är sååååå fokuserade på det här. Honest.)

 

Emma: (Du glömde att vi lyssnade på Torsten Flinck också. Vi rekommenderar ‘Jag reser mig igen’, favvolåten.)

 

Sofia: (NEJJJJJJJ! DON’T DO IT!)

 

Emma: (Shhhhhh, let the Slytherins do their evil thing.)

 

Rebecca: (Han är så snygg i videon, kolla på den! Damn, I’d tap that.)

 

Sofia: (FOKUSERA på recensionen hörni!!!)

 

Rebecca: (Jaja, mamma.)

 

Sofia: (Jag ska låtsas att jag inte hörde det där, Rebecca.)

 

Emma: (Okeeeeeeeej dååå… Men han finns i våra drömmar. Och hjärtan. I <3 TORSTEN FLINCK!)

 

Sofia: (Kära läsare, SEND HELP!)

 

Sofia: NU går vi vidare till MIN sak. Ja… Ska bara fundera lite på den först… Emma! Fan! Du tog min sak!

 

Emma: Eller… Så tog DU min sak…

 

Sofia: (Och NU skrik-sjunger Rebecca och hennes lillebror Star Wars themet… VAD HÄNDER???)

 

Emma: (Fötter… He he he… Okej, sämsta skämtet ever.)

 

Sofia: (Borde jag skämmas för att jag skrattade…?)

Hur som helst, jag tyckte ändå att dagboken var bra skriven trots att en dramatisk 13-årig tjej är författaren. Den var intressant att läsa, så jag ångrar inte det beslutet. Men kommer aldrig att göra det igen. NÅGONSIN.

 

Rebecca: Jag ångrar det lite. Haha. Nej men, exakt, NEVER AGAIN.

Tre dåliga saker om boken:

 

Sofia: Den HÄR kommer gå bra hörni! Det är ju inte direkt en hemlighet att vi inte tyckte om den här boken.

 

Emma: Kan vi bara skippa den här? Vi har redan skrivit alla dåliga saker hahahahahaa!

 

Sofia: SÄG INTE EMOT MIG, KVINNA!

 

Emma: JOO MAMMA! Och kalla mig inte kvinna. Jag är en hobbit. Eller hob.

 

Sofia: Förlåt. Säg inte emot mig, HOBBIT! Bättre?

 

Emma: Okej då, mamma. Bättre.

 

Sofia: Tyst, unge. Eller du är ju pappan.

 

Emma: Är jag? This was news.

 

Rebecca: Well………. HUR SOM HELST. Har redan skrivit allt det dåliga tbh. Men dock önskade jag att det skulle vara mer om kriget, eller hur folket levde och inte bara att de var tvungna att vara tysta (fast de skrek..?) och att folk stal. TRÅKIGT.

 

Emma: Jag är för lat för att skriva själv så jag tänker bara hålla med om det Rebecca skrev.

 

Sofia: (Det är kaos i verkligheten när vi skriver detta. Rebecca och hennes lillebror skrik-sjunger nu snuttar från reklamfilmer. Den här recensionen har officiellt gått utför nu.)

 

Emma: (Jag vill bara tillägga att vi i alla fall inte sjunger Torsten Flinck karaoke. Sluta klaga.)

 

Sofia: (Vem är den griniga mamman nu?)

 

Emma: (Ehm… You got me.)

 

 

Citat:

 

Rebecca: “Anne Franks Dagbok.” Mer än så kommer jag ej ihåg.

Sofia: “Inför folk som man inte står ut med är det förbaskat svårt att uppträda så exemplariskt, när man ju inte menar något med vad man gör.”

Emma: “Så länge allt finns kvar,” tänkte jag, “och jag själv får uppleva alltihop, det här solskenet, himlen utan ett moln, så kan jag inte vara sorgsen.”

Sofia: Emma tog ett fint, seriöst citat. Jag är inte förvånad.

Rebecca: Jag ska också ha med ett seriöst. Here it goes:

“Det är det svåra i denna tid: Ideal, drömmar, förhoppningar hinner knappt infinna sig innan de drabbas av den allra grymmaste verklighet och på så vis fullständigt ödeläggs. Det är ett rent under att jag inte har gett upp på alla mina förhoppningar, för dessa verkar absurda och ogenomförbara. Och ändå håller jag fast vid dem, trots allt, eftersom jag fortsätter att tro på människors inre godhet.”

 

Sofia: Ditt var också fint, Rebecca.

 

Rebecca: Tack. <3

 

Emma: Får jag skriva ett till?

 

Rebecca: Ja, gör det!

Emma: “Kärlek, vad är kärlek? Jag tror att kärlek är något som egentligen inte kan fångas med ord. Kärlek är att förstå någon, hålla av någon, dela både lycka och sorg med denne.”

Sofia: Fan vad djup Anne var ändå.

 

Emma: Ja… Alltså min dagbok från när jag var 15 låter ju typ såhär: VARFÖR ÄLSKAR HAN MIG INTE?! JAG FÖRSTÅR INTE?!!!11111!!!!11111

 

Sofia: HAHAHHAHHAAHA!

 

Rekommendera?:

 

Sofia: Men, jo, faktiskt. Du borde plåga dig igenom denna bok NÅGON gång i ditt liv. Wow, jag säljer verkligen in den nu.

 

Rebecca: Nope. Finns bättre fictionböcker som handlar om samma sak och ändå gör ett bättre jobb att fånga sanningen. Det finns dessutom en tv-serie baserad på Annes dagbok, kolla på den istället.

 

Emma: Precis som Rebecca säger, det finns säkert bättre böcker. Dock tycker jag att Annes historia är intressant, men en kanske inte behöver läsa boken för att förstå den. Läs Pojken i Randig Pyjamas istället, den tyckte jag var mycket bättre.

 

Rebecca: Ja, precis.

Läsa igen?:

 

Rebecca: Nej, tyvärr.

 

Sofia: ALDRIG! Men boken ska stå kvar i min bokhylla som en trofé så att folk vet att jag har tagit mig igenom den. DEN ÄR NU MIN MEDALJ!

 

Emma: Nope, antagligen inte. Men man vet ju aldrig. Jag kanske blir historiker och måste läsa om den. I don’t know.

Betyg: 3/7 horrokruxer

 

Rebecca: Jag ger den 2. Kanske till och med 3 om jag ska vara generös.

 

Emma: Jag tänker ge den en 3:a, för jag vill vara snäll. Man måste ju ha i åtanke att den är skriven av en 13-15 åring.

 

Sofia: Vilket ju är FETT imponerande, om en tänker på det. Tänker nog också ge den en 3:a.

 

Rebecca: 3 it is!

 

Sofia: VI ÄR KLARAAAAAAAAA! WIHOO!

 

Emma: Äntligen!