Hej allihopa! Rebecca här igen med ännu en bokrecension! Den här gången blir det än lite annorlunda bok, nämligen: “All the light we cannot see”. Den är annorlunda på så sätt att det är en lite mer vuxen bok, i alla fall står det att den är för vuxna när jag googlar… Och den handlar också om andra världskriget, vilket jag aldrig har läst om innan, om en räknar bort Anne Franks dagbok (läs vår recension på den här), vilket jag gör eftersom Anne Franks dagbok inte är fiction.

Jag tycker vi kör igång!

All the light we cannot see // Anthony Doerr

Sammanfattad handling (utan för stora spoilers):

Direkt när en öppnar boken kastas en in i berättelsen som utspelar sig 1944, mitt under kriget. En för möta Werner, en tonårspojke som är inlåst i källaren på ett hotell, och sedan Marie-Laure, en tonårsflicka som befinner sig i sitt hus och hör bomberna smälla utanför huset. Mer information än så får en inte veta. Det är lite förvirrande i början och en undrar vad de gör där. Men efter de allra första kapitlet spolas tiden tillbaka till 1934, och då får en lära känna Marie-Laure och Werner från början. Deras barndom beskrivs och fler karaktärer blir introducerade.

Igenom boken hoppar Anthony Doerr fram och tillbaka i tiden, vilket gör det svårt att hänga med i sina stunder, men när en närmar sig slutet kopplas allting samman och historien blir djupare och mer personlig. Till exempel får vi först möta Werner och Marie-Laure 1934. Det är då de är som yngst, och sedan får vi läsa om när de växer upp, fram tills 1944.

Hur som helst bor Werner på ett barnhem i Tyskland som liten. Han bor där tillsammans med sin syster Jutta, och han är väldigt intresserad av radios. Han bygger dem, han lagar dem och efter ett tag blir han så duktig med radios och dess strålning att han uppmärksammas av auktoriteter. Han blir förflyttad till en skola där det befinner sig många andra pojkar i hans ålder som ska utbildas till soldater och slåss för Hitler under andra världskriget.

Marie-Laure är en blind flicka som bor i Paris med sin pappa. När kriget närmar sig och Paris blir ockuperat flyr de båda till Saint-Malo där Marie-Laures farfars bror, Etienne, bor. De tar skydd där och en får lära känna Etienne, hans vän Madame Manec och många andra som försöker göra uppror och göra det så svårt som möjligt för de tyska soldaterna att lyckas med att ockupera Saint-Malo och att hitta alla förrädare som de letar efter.

Genre:

Som sagt är det en vuxen bok som handlar om andra världkriget och hur det var att vara med i Hitler-Jügend och att behöva ta skydd för sitt liv, och samtidigt leva som blind.

Språket:

Väldigt komplicerat, och samtidigt väldigt vackert. Jag fick hålla mig ifrån att vika varenda sida i boken som markerar ett fint citat. Det blev väldigt många nämligen, hehe.

Personbeskrivningarna:

Varannat kapitel utspelar sig ur Werners perspektiv och de andra ur Marie-Laures perspektiv. När en får läsa ur Werners ögon och om hans liv är det mycket mer beskrivningar kring utseende. Exempelvis hur hans syster ser ut, Frau Elena som är som en slags mamma på barnhemmet och hur Volkheimer ser ut. Alla de fick en beskrivning kring kroppspråk, ansiktsform och storlek. Det var nästan tvärtom i Marie-Laures kapitel, för hon är ju blind. Där blir det mycket mer hur de beter sig, pratar och genom dialoger. Det blir svårare att veta hur de ser ut, om de är gamla eller om de är unga. Men i hennes kapitel blev det mer personligt och inte bara utseende.

Miljöbeskrivningarna:

Här är det lite samma sak som på förra frågan. Werner tar upp vilket färg saker och ting har och bara i allmänhet hur hans omgivning ser ut. Marie-Laure har också beskrivningar, fast annorlunda. Det är mest baserat på ljud, som att hon hör att vägen är dekorerad med träd utmed kanterna eller hur hon kan höra att det finns blommor i trädgården. Werners beskrivningar är ju precis som alla andras beskrivningar i böcker, det ser ut så och så, medan Marie-Laures är helt annorlunda, vilket är väldigt fascinerande. Det är bland det coolaste jag har varit med om, att få läsa ur en blinds perspektiv.

Favoritkaraktär:

Den här är svår, för jag tyckte om många. Jag tyckte till exempel om Werner väldigt mycket som kämpade för det han trodde var rätt och försökte rädda så många som möjligt, fast att det inte alltid gick. Han dödade aldrig någon, och när Volkheimer gjorde det, blev Werner helt förstörd. Jag tyckte han var bra för han var god. Han visste vad som var rätt.

Jag tyckte också väldigt mycket om Etienne, Marie-Laures gammelfarbror. Han var rädd för allting, och därför hade han inte varit utanför sitt hus på 16 år. Förstår ni hur länge, på 16 år har han aldrig lämnat sitt hus? Hur som helst, när Marie-Laure var i fara så tog han sig samman och gick utomhus, vilket var ett jättestort steg för honom. Han var modig, och väldigt snäll.

Men min absoluta favorit var nog Frederick, som var en pojke på Hitler-Jügend skolan. Han var vän med Werner, och han älskade fåglar. Han verkligen älskade dem, och han var också bara snäll rakt igenom. Han vägrade att göra någon illa, trots att han blev tvingad till att göra det. Men i och med att han vägrade att göra det blev han utvald till den svagaste bland alla pojkar, och blev brutalt nedslagen och hamnade på sjukhus. Han fick en hjärnskada som gjorde att han glömde bort precis allt, och därmed också Werner. Det var fruktansvärt sorgligt.

Dissad karaktär:

Bastian. Han var ledaren på skolan som Frederick och Werner gick på, och det var han som tvingade Frederick att skada människor. Han var jätteelak, usch.

Tre bra saker om boken:

-Jag tyckte om att det var ur två olika perspektiv så att en får se båda sidorna av andra världskriget, både en ung tysk och en ung fransk. Och kapitlen var väldigt korta, max fem sidor.

-I slutet fick en veta vad som hände efter kriget, hur det gick för alla karaktärer och lite om deras familjer och yrken. Det var väldigt fint och avslutade boken på ett bra sätt.

-Den var sorglig, och det tycker jag om. Jag tycker om att gråta till böcker, det betyder att den har väckt känslor och därmed gjort sitt jobb. So yeah, I cried. A lot.

Tre dåliga saker om boken:

-I början var det väldigt förvirrande, men det löste sig så det var inte ett stort problem.

-Igenom hela boken var det en lite side-story om en diamant som gjorde att du kunde leva för alltid, men om du behöll den dör alla du älskar. Det var lite konstigt, för en visste aldrig om Marie-Laures pappa hade den eller varför, men samtidigt var den en man som letade efter den och han jagade dem. Jag förstod inte riktigt meningen med det, varför den existerade eller varför den var så viktig.

-Har faktiskt ingenting mer att ta upp.

Citat:

Oj, brace yourself people… Här kommer det bli många. Men de är väldigt fina, och värda att läsa.

Citat från Marie-Laures kapitel:

“In another second her father’s hands are in her armpits, swinging her up, and Marie-Laures smiles, and he laughs a pure, contagious laugh, one she will try to remember all her life, father and daughter turning in cirles on the sidewalk in front of their apartment house, laughing together while snow sifts though the branches above.”

“Inside her chest pulses something huge, something full of longing, something unafraid.”

“The world seems to sway gently back and forth, as though the town is drifting lightly away. As though back onshore, all of France is left to bite its fingernails and flee and stumble and weep and wake up to a numb, gray dawn, unable to believe what is happening. “

“Other evenings they play flying couch.

‘Where are we now, Uncle?’

‘We’re in Borneo, can’t you tell? There are coffee bushes over there, can’t you smell them?’ and Marie-Laure will indeed smell something, whether because her uncle is passing coffee grounds beneath her nose, or because they really are flying over the coffee trees of Borneo, she does not want to decide.”

“Each time she steps outside, she becomes aware of all the windows above her. The quiet is fretful, unnatural. It’s what a mouse must feel, she thinks, as it steps from its hole into the open blades of a meadow, never knowing what shadow might come cruising above.”

“Etienne takes Marie-Laure’s hand and together, benath the low, sloping roof - the record spinning, the transmitter sending it over the ramparts, right through the bodies of the Germans and out to sea - they dance. He spins her; her fingers flicker through the air. This, he thinks, is what the numbers mean.”

“Time is a slippery thing. Lose  hold of it once, and its strings might sail out of your hands forever.”

“‘Etienne’ Marie-Laure whispers, ‘are you ever sorry that we came here? That I got droppes in your lap and you and Madame Manec had to look after me? Did you ever feel like I brought a curse into your life?’

‘Marie-Laure,’ he says without hesitation. ‘You are the best thing that has ever come into my life.’”

Citat från Werners kapitel:

“Each minute that passes is one fewer in this house. In this life.”

“What I want to write about today is the sea. It is my favorite thing, I think, that I have ever seen. Sometimes I catch myself staring at it and forget my duties. It seems big enough to contain everything anyone could ever feel.”

(Här kommer också två bevis på att Werner och Frederick är kära i varandra, ok)

“That night Werner climbs into bed and stares up at the underside of Frederick’s mattress. As quietly as he can manage, he whispers: ‘Are you awake?’

Frederick leans over the side of his bunk, and for a moment in the nearly complete darkness Werner believes they will finally say to each other what they have not been able to say.”

“Werner is fifteen. A new boy sleeps in Frederick’s bed. Sometimes at night, Werner sees Frederick when he is not there. His face appears over the edge of the upper bunk, or his silhouette prasses binoculars to the windowpane.”

Det var alla! Mest från Marie-Laures, menmen.

Rekommendera?:

Ja, jag tycker att ni borde läsa denna, för den är verkligen jättebra och jag tycker om den jättemycket.

Läsa igen?:

Hmm, ja kanske någon gång. Den var bra, men lång och den tog lång tid att läsa.