Oj oj oj... Detta är nästan lite pinsamt. Ja, okej då. Det är pinsamt. Det är Rebecca här. Har ni glömt mig? Skulle faktiskt inte förvåna mig. Den senaste bokrecentionen jag skrev var väl... Väldigt länge sen i alla fall. Men jag har faktiskt en anledning. Det är nämligen så att jag läste boken som jag ska göra en recension på nu i slutet av maj. HERREGUD, MAJ? TRE MÅNADER SEN?

Okej, hur som helst så började jag läsa The Mortal Instruments efter det. Och eftersom det är en bokserie på sex böcker, och Sofia har gjort recension på de tre första (Här är recensionen på första boken i serien här ) och därför har jag inte kunnat skriva en recension på ett bra tag, men nu är jag ju här? Så let's do this! Jag har läst... *trumvirvel* TUSEN GÅNGER STARKARE! Kanske har ni hört om filmen, kanske har ni sett den. Det är grym. Så varför skulle jag inte läsa boken också?

Tusen gånger starkare utav Christina Herrström

Sammanfattad handling (utan för stora spoilers):

Signe, blyg men högpresterande i skolan, går i en mansdominerad klass. Killarna har all makt, och de tar för sig ordentligt. De är högljudda, stökiga, oansvariga och allmänt ivägen för de andra som faktiskt vill lära sig och ha lugn och ro under lektionerna. 

Men en dag förändras det. Saga, en självständig och tuff tjej börjar klassen. Hon vägrar bli övertrampad och skjuten åt sidan på grund utav några killar. Så hon tar plats och utrycker alla sina åsikter fritt fram, och hon får tjejerna i klassen att bli modigare och tuffare. Till slut så är det inte samma gamla visa igen, nu är allting annorlunda. Men det visar sig att det inte är så omtyckt att tjejerna brer ut sig på samma sätt som killarna. Det måste få ett stopp. 

Genre:

Språket:

Boken är skriven ur Signes perspektiv, som är väldigt blyg. I början går det långsamt, mycket uppbyggelse kring klassen och hur alla är som personer. Det är bra, det är viktigt för att förstå maktbalansen och hierarkin i klassen. Men när Saga kommer in i boken går det snabbare och det blir bättre. 

 

 

Personbeskrivningarna:

Som nämnt ovan är det inte genom dialoger en lär känna karaktärerna, utan bara beskrivningar från Signe i början. Däremot får en lite mer av en djup förklaring av Saga, eftersom Signe inte känner henne. Det blir mer personligt och jag får tolka Saga själv och inte bara tro på det som Signe berättar.

Miljöbeskrivningarna:

Ojoj, knappt några alls. Men det behövdes inte, det var inte fokuset. Fokuset låg på relationerna och makten i klassrummet. Det var det viktigaste, och det fångades perfekt. 

Favoritkaraktär:

Definitivt Saga. Hon tar för sig och låter ingen behandlas annorlunda. Om killarna skippar bilden, då skippar hon den också. Om killarna skriker rakt ut, då gör hon det också. Hon är så stark och så cool. Tyvärr uppskattas det tyvärr inte av alla. 

Dissad karaktär:

Olle. Det är klassens SO-lärare, men också mentor. Han tycker inte alls om den nya "obalansen" i klassen, och han vill ha tillbaka det som det var. Han behandlar alla olika och klagar på allt som Saga gör, trots att hon gör det bättre och mer jämlikt. 

Tre bra saker om boken:

-Hur den tar upp så viktiga saker genom att göra det så vardagligt. En skulle kunna tolka meningen med boken helt annorlunda än att det är en vanlig skolklass i Sverige. Klassen kan representera så mycket mer, om inte hela världen. Så vi har denna värld där männen tar mest plats och säger precis vad de tycker, när de känner för det. Så kliver Saga in, eller också feminismen. Den tar plats, säger vad den tycker, vägrar förminskas. Det skrämmer lärarna, som en skulle kunna tolka som vem som helst egentligen, bara den har makt. Politiker, presidenter, ministrar. De blir rädda av denna nya skillnad. Vad händer? Varför tar kvinnorna plötsligt plats? De försöker stopppa den, men det är omöjligt. Trots att Saga i slutet av boken slutar i klassen, så har idén fötts. Och om en idé har fötts, är den omöjlig att stoppa.

-Lite kul att den utspelas i Sverige. Lättare att föreställa sig hur allt ser ut.

-Saga, för hon är så enormt jävla cool. Och boken är dessutom väldigt kort, jag läste klart den på en eftermiddag. 

Tre dåliga saker om boken:

-Framförallt hur arg den gör mig. Arg på allt och alla. Detta är ingen "feel good" bok, detta är en hat bok. Vilket samtidigt är en bra sak, eftersom det är just det boken försöker förmedla. Det är en bok som föder hat, men också ideér. Och vad har jag sagt om ideér?

-Scenen där Signe går förbi ett par barn som spelar brännboll. En flicka plockar upp slagträet och då ropar pappan bland barnen: "Nu går vi framåt hörni!", vilket resulterar i att flickan förlorar att självförtroende, och slår kraftlöst iväg bollen men hinner inte längre än till första plattan. Pappan säger: "Ha, där ser ni!" Sen kommer en pojke fram. Pappan ropar då: "Nu får vi backa!" och pojken slår, men missar. Han missar alla tre, och då skriker pappan: "Så kan det gå! Det går inte alltid bra!" JAG BLIR ARG.

-Den är egentligen inte dålig, alls, faktiskt. Den gör mig bara arg arg arg arg arg, och samma med filmen. UGH! Men viktig är den!

Citat:

Ojj jag har ganska långa, om det går bra? Det är verkligen värt att läsa alla, det ger en ordentlig tankeställare.

"Egentligen vet jag inte om det borde kallas styrka. Hon hade helt emkelt en självklar känsla av att hon hörde hemma till den här världen precis lika mycket som alla andra. Hon var inte stark. Hon var jämlik. För om man är en stark flicka borde det betyda att man är något mer än det normala.Om det var normalt att vara som hon, hade man inte kallat henne stark. Men det är inte normalt. Det normala för en flicka är att inte ens tro att världen är till för oss. Inte helt. Inte ens i ett klassrum. Luften, tiden, uttrymmet i klassrummet är inte till för oss. Vi hade vant oss vid det."

"Världen borde växa när vi blev större. Men istället krympte den."

"Hon verkade inte oroa sig för någonting. Kanske för att hon visste att livet kunde innehålla så mycket mer än vad vi trodde. Att det fanns så många fler platser och uttrymmer och möten i värden än vad vi kunde föreställa oss. Hon visste att det alltid finns mer svängrum. Livet hänger inte på de trådar som vi tror. Det handlar inte om utseende eller pengar så mycket som vi hela tiden får lära oss. Det finns andra ställen i världen och andra zoner i livet där annat är viktigare, där man till och med glömmer att man måste föra sig på ett eller annar sätt."

"Något måste ju vara fel om människor är starkare som barn än som vuxna kvinnor? Det kan ju inte vara naturens ordning. Somliga säger ju det. De säger att kvinnor är passiva och svaga och det bara är så, för det är biologi. Vad menar de med det? Vad skulle naturen, som bara vill överleva, tjäna på att flickor blir svaga? Tvärtom! Mödrar måste vara uppfinningsrika och aktiva för att avkomman ska kunna växa och bli stora och göra mer avkomma. Det verkar ju helt sjukt och dåligt planerat om det var meningen att kvinnor ska vara passiva. Då hade vi dött ut direkt. Nej det är inte naturens ordning. Det måste vara någon annan slags ordning."

"Vi vågade ta i så att allas personliga röst kom fram och alla röster flätades samman med de andras och vi hörde att det var just det som gjorde det vackert. Att vi har olika röster. Och att var och en med sin egen röst, den vi varit så generade för, tillförde något till det hela som förändrade det."

Förlåt för att det blev så många och långa!

Rekommendera?:

 

Läsa igen?:

Betyg: 7/7 horrokruxer

Den får faktiskt sju. Helt sjukt, men så är det. Inte alls min favoritbok, men det handlar inte om det. Det handlar om känslan jag fick efteråt. Det är den som ger denna en sjua.