Hello! Emma här, och jag ska (äntligen) ge er en till bokrecension! Jag har valt att koncentrera mig mer på att faktiskt ta mig igenom ett par böcker den här sommaren (men failat lite för att jag har fastnat framför datorn istället), och därför har det inte kommit någon bokrecension från mig på ett tag! Men jag börjar från första boken jag läste i sommar, A Court of Thorns and Roses av Sarah J. Maas. Nu kör vi!

 

Sammanfattad handling (utan för stora spoilers):

I flera år har Feyre behövt kämpa för överlevnad. När hon var endast 14 var hon tvungen att börja jaga för att kunna livnära sin familj. Med en skadad far utan pengar, och två äldre systrar som aldrig tagit ansvaret att ta hand om familjen, är hon den enda som kan hålla dem vid liv. Men en dag fem år senare förändras allt. Hon är ute och jagar när hon träffar på en stor varg... En varg som egentligen inte är en varg. Någonstans i hennes undermedvetna vet hon att det egentligen är en alv, i en annan form. Men hennes hat för alver gör att hon utan att tveka slaktar odjuret. 

 

Feyre bor nämligen i landet Prythian, ett land uppdelat i två delar. En del där alver och deras magi regerar fritt, och en del där människor får klara sig så gott de kan. Mellan dessa två delar finns en stor magisk mur som förhindrar de två folken från att inkräkta på varandras land. I människodelen är alver en legend som får de flesta att känna kalla kårar. Alver med magiska krafter... Med omänklig styrka och snabbhet. De som faktiskt tror på dessa varelser är oftast smarta nog att hålla sig borta från muren. 

 

Feyre inser inte vad hon har gjort förrän det kommer ett främmande odjur hem till hennes lilla stuga. En alv i form av ett monster, som begär att hon ska följa med till hans land som straff för att hon har dödat hans vän. Motvilligt måste Feyre följa med alven Tamlin, och lämna sina systrar bakom sig. Han tar henne till hennes hem, The Spring Court. Snart lär sig Feyre allt mer om alvernas magiska land. Hur det är uppdelat i olika kungariken, efter årstiderna och månens cykel. Från att hata denna alv som tagit henne ifrån sin familj, börjar Feyre snart att känna medlidande för den vackra alven med hår av guld och ögon gröna som blad. Men när hon börjar utveckla riktiga känslor för Tamlin inser hon att deras kärlek har grova konsekvenser. Kan verkligen en alv och människa älska varandra? Och vad kommmer hända när Amarantha, den onda alven som styr över Prythian, får reda på att hennes älskade Tamlin har förälskat sig i en människa? 

 

Genre:

Romantik, Fantasy

 

Språket:

Språket är perfekt. Sarah J. Maas skriver med ett otroligt utvecklat ordförråd, men utan att det blir för svårt att förstå. Som ni kanske vet läste jag den här på engelska, och den har faktiskt inte kommit ut med svensk översättning än. Språket är i alla fall i ett bra tempo, och hela boken känns väldigt professionell. Emma approves. 

Personbeskrivningarna:

Jag tycker att personbesrkivningarna i den här boken är fantastiska. Utan att behöva rada upp egenskaper lyckas författaren med att beskriva personerna med till exempel beteenden. Exempelvis som att Feyres syster Nesta beskrivs som att hon aldrig ler, vilket säger mig att hon inte är en särskilt glad person. Det känns som att lära känna en person på riktigt. SO AMAZING!! Förlåt, jag älskar den här boken. 

Miljöbeskrivningarna:

Jag gillar inte miljöbeskrivningar så mycket, ärligt talat. Jag läste Harry Potter and The Cursed Child efter att den kommit ut, den är i manusform för er som inte vet, och det gjorde absolut ingenting för mig. Jag fantiserar verkligen upp miljön själv om det inte finns några miljöbeskrivningar. Men den här boken har mycket miljöbeskrivningar. I vamliga fall hade jag tyckt att det var jobbigt, men inte här. För miljöbeskrivningarna i den här boken är som poesi. De är så vackert skrivna att de inte blir tjatiga. Och när jag säger så betyder det att dom är riktigt bra. 

Favoritkaraktär:

Feyre, hands down. Jag vill också säga Rhysand, men han kan jag skriva mer om i recensionen till nästa bok (som jag redan läst vid det här laget, hihi). Alltså Feyre. Feyre, Feyre, Feyre. Aldrig har jag älskat en huvudperson i en bok som jag älskar henne. Inte ens Celaena Sardothien från Throne of Glass. Feyre är så olik de flesta huvudpersonerna i böcker, och så intressant att läsa om. För er som älskar Harry Potter... Hon är en SLYTHERIN. Förstår ni? En huduvkaraktär som är en SLYTHERIN, inte en GRYFFINDOR! Det är så underbart. Feyre har ett sätt att dölja sina känslor på som jag tror många kan relatera till. Hon börjar som blyg och tyst i början av boken för att hon skyddar sig själv, men blir mer och mer kaxig genom boken. Det visar sig att hon egentligen inte är tyst och blyg. Hon är sarkastisk och rolig, men bara med de hon tycker är värda hennes uppmärksamhet. Alltså ja. Jag älskar henne. 

Dissad karaktär:

Amarantha är ju antagonisten i boken, så det är lite uppenbart att jag borde dissa henne. Men bara därför tänker jag dissa någon annan istället. Hihi. Fast en sak måste jag säga om Amarantha. Jag har bara hat för henne. Hon är som Kathernie i The Vampire Diaries, fast hundra gånger värre. Ugh. 

 

 

Tre bra saker om boken:

• Feyre. 
• Miljön. Prythian beskrivs så vackert och mitt hjärta gör ont för att jag aldrig kommer kunna få se det med mina egna ögon. 
• Jag vill verkligen tacka Sarah J. Maas för att hon har skapat en kärlekshistoria där det är kvinnan som räddar mannen, och inte tvärtom. Det är dags att någon börjar krossa den där normen om att kvinnan är hjälplös och mannen är hjälten som ska rädda henne ur ondskans klor. Bitch please. Feyre är inte hjälplös, och hon riskerar sitt liv om och om igen för de hon älskar. 

Tre dåliga saker om boken:

• Okej... Jag läste på nätet att Sarah J. Maas' andra bokserie Throne of Glass är baserade på Askungen, och det var väldigt uppenbart redan i början på ACOTAR att den här boken var baserad på Skönheten och Odjuret. Vilket ledde till en hel del klyschor. Stockholm Syndrome, tbh. Det var lite lätt att förutse att Feyre skulle bli kär i Tamlin, och han kändes lite för perfekt redan från början. Come on! Så ja, i början av boken kändes det som att läsa en typisk saga med den perfekta prinsen utan brister och bara ugh. Ugh. Detta blev dock bättre när Tamlin blev kidnappad och Feyre var tvungen att rädda honom. You go, Feyre!
• Amarantha kändes lite för ond. Jag tycker inte om när antagonister i böcker är helt onda. För jag tycker inte att det känns verkligt att man kan vara genomond. Det måste finnas något mänskligt i alla. Och det fanns ingenting mänskligt i Amarantha. Bara hat. Vilket ledde till att hon var en tråkig villain. 
• Calanmai. Wtf? Calanmai var en ritual i boken där the High Lord of the Spring Court (Tamlin) skulle få en förtrolling på sig. Denna förtrollning var en årlig ritual och gjorde att han blev till ett odjur och skulle hitta en kvinnlig alv att para sig med. För de flesta kvinnliga alver var det en ära att bli utvald...förutom det faktum att odjuret inte gick att stoppa. Så om Tamlin bestämde sig för någon, skulle han våldta henne om det behövdes. WHAT THE ACTUAL FUCK?! Hela den delen kändes bara som ett sjukt sätt att visa att Tamlin bara ville ha Feyre och ingen annan. Det var bara väldigt skumt. 

 

Citat:

"Be glad of your human heart, Feyre. Pity those who don't feel anything at all." 

 

“I was as unburdened as a piece of dandelion fluff, and he was the wind that stirred me about the world.”  

 

“Because your human joy fascinates me—the way you experience things, in your life span, so wildly and deeply and all at once, is … entrancing. I’m drawn to it, even when I know I shouldn’t be, even when I try not to be.” 

Rekommendera?:

JA. Den var lite svår att ta sig igenom i början tack vare alla klyschor, men det kanske bara är jag som stör mig på det. Men jag rekommenderar ändå boken väldigt mycket! Den är verkligen bra. 

Läsa igen?:

Yes. 

Betyg: 5/7 horrokruxer