Hej allihopa, det är Rebecca här igen men ytterligare än bokserie-recension! Läs också Sofias senaste serie-recension på Harry Potter böckerna här om ni inte redan har gjort det!

Hur som helst. Under den senaste månaden (ja, det tog till och mer än en månad, inte för att böckerna var dåliga utan för att jag är lat har varit stressad) har jag tagit mig an Shatter me trilogin. Det finns också en spin off serie kan man kanske kan kalla det, där man får läsa ur två andra karaktärers perspektiv. Trilogin består utav Shatter me, Unravel me och Ignite me och är skrivna utav Tahereh Mafi. Om du dessutom vill läsa de två extra böckerna så kommer Destroy me mellan Shatter me och Unravel me. Fracture me kommer efter Unravel me och innan Ignite me. Det blev väldigt rörigt, så här kommer en bild så ni får se hur det ska vara, och inte göra som jag som började läsa helt fel bok missuppfattade det…

 

Nu kör vi!

Sammanfattad handling (utan för stora spoilers):

I första boken kastas vi in i en berättelse utifrån Juliettes perspektiv. Ingen vet varför hennes beröring är dödlig, och därför är hon inlåst i en cell när vi möter henne. Hon håller på att bli galen. Utanför hennes fönster har samhället kollapsat helt under The Reestablishments regim. Människorna är sjuka och fattiga och fåglar flyger inte längre. 

När hon en dag får en cellkamrat så förändras allt. Juliette känner igen honom som Adam, en pojke från hennes barndom. Varsamt börjar hon lära känna honom tills hon får reda på att han jobbar som soldat för The Reestablishment och försöker få henne att gå med på deras sida. Warner, ledaren för Sektor 45 vill nämligen använda Juliette som ett vapen mot människorna i staden. Så hon får ett val. Tortera människor för The Reestablishment, eller gå med i en rebellrörelse och förgöra dem.

Genre:

Dystopisk ungdomsroman/kärleksroman

Språket:

Till en början var språket väldigt jobbigt annorlunda. Hälften utav Juliettes tankar är överstrukna (därav mina överstrykningar) och det blev förvirrande. Vad tänker hon, varför ändrar hon sig och så vidare. Men senare är det just det som ger boken sin speciella charm och orginalitet. Det blir tydligt att Juliette tvivlar och vågar inte lita på sig själv. Överstrykningarna ger boken en djupare känsla. Dessutom är det just strecken utigenom boken som gör Juliettes utveckling extra tydlig. I första boken är hälften utav meningarna utstrukna, som jag nämnde, men den sista boken har inte ett enda streck. Det är helt tomt. Det blir så tydligt att Juliette inte längre tvivlar på sig själv och inte är samma svaga flicka som vi fick möta först. Hon har förändrats. 

Utöver överstrykningarna så är språket perfekt. Det går fort när man vill att det ska gå fort och saktar ner när man önskar att det skulle gå långsammare. Dessutom är beskrivningarna så vackra och orginella... Finns faktiskt ingenting att gnälla på. 

Personbeskrivningarna:

Precis som i "It's kind of a funny story" (recension) så känner inte Juliette någon annan karaktär. Man får möta alla tillsammans med henne och lära känna dem utifrån dialoger och kroppspråk. Man blir förvånad tillsammans med Juliette när de gör ett dumt val eller glad när man får veta något nytt om en person som man tror att man känner.  

Miljöbeskrivningarna:

Det är ingenting som författaren lägger fokus på. Man får veta hur det mesta ser ut lite ytligt och sedan får man bygga upp resten utav deras värld själv. Precis som Emma älskar jag när det är så. Det gör boken mer personlig eftersom det är jag som har byggt upp deras värld. Does that make sense? 

Favoritkaraktär:

Oh, svårt. Det finns många som jag tycker om, men en särskild karaktär är Kenji, som är Juliettes bästa vän. Han är alltid glad och lättar alltid upp stämningen. Hela tiden sarkastisk, det är underbart. Han gör boken mer lättsam och man kan även känna igen sig lite i hans karaktär. 

Dissad karaktär:

Får jag säga Adam? Tyckte inte om han i början och inte i slutet. Han är väldigt gnällig tråkig, I'm sorry. Men Warners pappa är ännu värre... Han är hemsk. Okej, jag väljer Anderson framför Adam. That's settled then. 

Tre bra saker om boken:

-Språket. Helt seriöst, det är så annorlunda och jag älskar det. 

-Kärlekshistorian. Den utvecklas på ett bra sätt och i ett bra tempo och är inte framtvingat. Det känns naturligt och vid flera tillfällen svällde mitt hjärta, åh <3 

-Känslan utigenom hela boken som man fastnar vid och vill ha mer utav. Jag kan inte läsa i en bil för jag mår illa direkt men jag kunde inte släppa taget om denna... Jag kunde inte sluta läsa den. Då vet man att man har hittat något riktigt bra. Det fanns något som man inte fick nog utav, men kan kan inte sätta ord på det... It's on the tip of my tongue...

Tre dåliga saker om boken:

-Slutet var lite påskyndat och sedan var den plötligt slut, bara sådär. Jag hade önskat att man fick liiiite till. 

-Detta kanske inte räknas, men eftersom jag började läsa fel bok så blev det en major spoiler. Men om ni är noga med att läsa rätt bok kan ni undvika det, hehe. 

-I slutet på båten är det en kille där som kan göra vissa saker *host host* men det får man aldrig någon förklaring till. Vem var han? Hur hittade man honom? VART KOM HAN IFRÅN? Vad hände med honom efteråt? Väldigt förvirrad kring det. 

Vilken utav böckerna var bäst?

Jag tyckte att bok tre var bäst, alltså "Ignite me". Det var då Juliette verkligen fann sig själv och hennes krafter utvecklades. Dessutom utspelade sig inte boken på ett och samma ställe utigenom hela, som bok nummer två gjorde. I tredje så blev även Juliette och Kenji ännu bättre vänner och allt kändes bara bra, jag tyckte verkligen om den. 

Favorit citat:

Hela boken är fylld med vackra citat, men jag ska försöka att inte få med hela boken här... Wish me luck! 

"My eyes are filling fast with tears and I blink and blink but the world is a mess and I want to laugh because all I can think is how horrible and beautiful it is, that our eyes blur the truth when we can't bear to see it."

"There's something about the darkness, the stillness of this hour, I think, that creates a language of its own. There's a strange kind of freedom in the dark; a terrifying vulnerability we allow ourselves at exactly the wrong moment, tricked by the darkness into thinking it will keep our secrets. We forget that the darkness is not a blanket; we forget that the sun will soon rise. But in that moment, at least, we feel brave enough to say things we'd never say in the light."

"I promise to myself then, in that moment, that I will hold him forever, just like this, until all the pain and torture and suffering is gone, until he's given a chance to live the kind of life where no one can wound him this deeply ever again."

"We are quotation marks inverted and upside down, clinging to one another by the end of this life sentence. Trapped by lives we did not choose."

"I don't know where we're going, him and I, but I know I want to get there. We are hours and minutes, reaching for the same second, holding hands as we spin forward into new days and the promise of something better."

Okej, det blev ganska många ändå... MEN DE ÄR SÅ VACKRA, I CAN'T RESIST IT.

Rekommendera?:

 

Rebecca x