Okej, är tillbaka. HEJ! Det är Rebecca, men ännu en bokrecension. Hade inget bättre för mig än att skriva denna, men kommer inte lägga ut den direkt så när ni läser denna så har det gått ett par dagar, om inte veckor, sen jag läste boken. Kan börja med att säga att boken jag kommer göra en recension på nu är en utav de bästa jag har läst. Någonsin.

  Den heter “It’s kind of a funny story” (finns bara på Engelska. Förlåt.) och är skriven utav Ned Vizzini. Jag har sett filmen ett par gånger (en personlig favorit) och när jag såg att den var baserad på en bok var jag ju bara tvungen att läsa den! Köpte den omedelbart och läste ut den på två dagar. Så så var det med det. Nu sätter vi igång!

Sammanfattad handling (utan för stora spoilers):

“It’s kind of a funny story” handlar om 15-åriga Craig som är deprimerad. En får följa hans resa när han berättar om hur det hela började och hans sista bra dag. En får sedan följa med på en oförglömlig natt där han tänker ta livet av sig men utav olika skäl så skriver han in sig själv på sjukhuset runt hörnet istället för att hoppa ifrån the Brooklyn Bridge. Väl där så tror han att han kommer få stanna några timmar i väntan på sin mamma, men det visar sig att han måste stanna där i fyra dagar. Han ångrar sig djupt när han inser att han kommer missa skolan, att hans vänner kommer att komma på vart det är han är någonstans och att han kommer behöva spendera fyra dagar med psykopater och galningar. Han inser snabbt att han har haft fel när han väl möter alla människor med problem, precis som honom själv, och som bara vill må bra. Craig lär sig att acceptera och när han väl har lärt känna alla människor där inne, förstår han att det är de bästa och modigaste människorna som han någonsin har träffat.

  Han hittar sig själv och lär sig om vad som är viktigt och vad han ska prioritera i livet. Är det att gå på den bästa skolan i stan och ha en flickvän? Eller är det att uppskatta de små sakerna i livet och göra det han älskar?

Genre:

Ungdomsbok, men jag är helt säker på att alla åldrar kan uppskatta den här boken.

Språket:

Fantastiskt. Vet inte hur jag ska beskriva det riktigt… Jag läste boken på Engelska (finns tyvärr bara på Engelska, jag kollade upp det. Den hade annars varit perfekt för en läxa som vi fick på svenskalektionen…). Jag ska försöka göra mitt bästa, men vad jag än skriver kommer inte ens komma i närheten till att beskriva språket. Boken är så… Brutalt ärlig. Ned Vizzini lämnar inte ute någonting. Han har med varenda känsla, varena uns utav hopp. Jag kan känna Craigs ångest, hans krav på sig själv, hans rädsla och kärlek. Jag känner allting som han känner och det känns verkligen äkta. Det märks otroligt väl att Ned Vizzini vet vad han skriver om och att han vet hur det känns att vara i Craigs position.

Personbeskrivningarna:

De flesta karaktärerna visste en inte vilka det var, lika lite som Craig. Till exempel vid sjukhuset, där han möter alla nya människor. På så sätt kunde en inte riktigt få en beskrivning utav dem direkt, utan en fick lära känna dem tillsammans med Craig. Det var faktiskt ganska mäktigt, hur de alla verkade rätt så knäppa från början (killen som var rädd för dragningskraft, Jimmy som går omkring och skriker “It’ll come to you!”) men sedan visar de sig vara helt fantastiska människor! Jag kan inte säga mer än så, det var bara så underbart.

Miljöbeskrivningarna:

Känns som om det inte fanns jättemycket att riktigt beskriva, men jag tyckte om hur Ned beskrev sjukhuset som ett H. I det högra, övre delen utav benet utav H:et så låg korridoren där de bodde. I mitten, där de två benen möttes, låg cafeterian. Jag hoppas ni förstår var jag menar. Så, istället för att skriva: 'De möttes i korridoren som korsade den andra korridoren där de bodde, mittemot cafeterian' så blev det plötsligt så enkelt att hänga med var någonstans de var och vart de skulle.

Favoritkaraktär:

Noelle. Jag älskar henne i filmen, jag älskar henne tusen gånger mer i boken. Hon är så extremt cool, det går inte att beskriva. Hon är så självständig och hon tar INGEN skit från någon. Hon vet vad hon vill och hur hon ska nå dit. Tjejen skar sig själv i ansiktet med saxar, I mean, hon är rätt ball. Hon skulle även träffa Craig i korridoren, lite som en dejt skulle en väl kunna säga, och hon kommer dit med en tröja där det står “JAG HATAR KILLAR”. Hon är så modig och kaxig, vill ha mer mer mer utav henne.

Dissad karaktär:

Aaron tror jag. Han lät ganska schysst i början men han blir verkligen sämre och sämre. Han är elak mot Craig när han är på sjukhuset och han verkar bara tro att alla älskar honom och att han är bäst. Han är även en stor del till varför Craig ville ta livet av sig från början, så ja, självklart blev han rätt så dissad.

Tre bra saker om boken:

- Som jag skrev innan, den är så ärlig. Det finns inget som den gömmer undan eller förminskar, utan allt finns där. Det finns där och man får lära sig att leva med det.

- Jag älskar Jimmy och Bobby, för båda två är så sjuka men samtidigt så älskvärda. De är verkligen härliga personen och det är så trevligt att se Craig lära känna dem. Även Muqtada, Humble och Solomon. Alla är verkligen perfekta, fast samtidigt så långt ifrån perfekta som en kan komma.

- Slutet. De två sista sidorna var riktigt bra. MEN läs inte de först, läs från början.

- Lägger till en fjärde sak bara för att jag kan. HA! Jag tycker om hur Craig referar till allting i hans liv som antingen tentakler eller ankare. Tentaklerna i hans liv är det som drar ner honom, kväver honom och sätter en sån fruktanvärd prestastionsångest på honom. Ankare, är däremot det som håller honom kvar på plats, som får honom att känna sig säker och inte like stressad och panikslagen. 

Tre dåliga saker om boken:

- Att det inte finns en tvåa?

- Blev lite ledsen när Bobby inte ville ge sitt nummer till Craig för att han visste att han inte skulle hålla kontakten. Hade önskat att de hade det, för deras kontakt var så fin inne på sjukhuset, så jag ville att de skulle ha kvar den även utanför.

Rekommendera?:

Absolut. Säger det om alla böcker men denna var verkligen OVER THE TOP.

Läsa igen?:

Yes, kanske tio gånger till. Vi får se.

Betyg: 7/7 horrokruxer

Känns lite galet att ge den SJU, min första sjua? Herregud. Men denna bok var verkligen så bra. Var ju i Idre när jag läste denna, och jag längtade in till stugan för att kunna forsätta läsa den när jag var ute i backen och åkte. DÅ är det en bra bok.