Hej allihopa, Rebecca här!

   Har äntligen läst ut "Will Grayson, Will Grayson" skriven utav John Green och David Levithan. (Har snart läst ut alla böcker skrivna utav John! Woo!) Hade planerat att skriva en hyfsat kort recension, men den blev jättelång. Tänkte bara varna er innan ni beger er in på detta! 

 

Vi sätter igång då?

 

 

Sammanfattad handling (utan för stora spoilers):

“Will Grayson, Will Grayson” handlar om två killar med samma namn men med två helt skilda liv. Under en natt så möts de under helt oförutsägbara omständigheter och deras liv vävs samman. En får läsa deras resa tillsammans mot dagen då Tiny ska hålla sin stora musikal.

  Den handlar om kärlek, vänskap, känslor och hopp. Den handlar om att vilja förändra världen, men undra om man räcker till?

Genre:

Ungdomsbok…? Jag är hopplös på genrer, men denna bok är nog riktad till ungdomar.

Språket:

Något väldigt intressant är att det är två författare, alltså så skrev de båda varsitt kapitel. Det förstod jag inte direkt utan jag läste det första och tyckte att det var jättebra, men sen så kom jag till kapitel två och plötsligt så skrev han namn och början utav meningar med liten bokstav. “Detta kan ju inte vara John Green!” tänkte jag. Sen kom jag på att de skrev varannat kapitel, och att John skrev om den ena Will medan David skrev om den andra. Det var lite förvirrande i början, men en förstod det rätt så fort och kunde hänga med bra.

  Och för att besvara frågan… Språket var bra. Inte något speciellt att kommentera riktigt, om det inte är ett alltför tråkigt svar.

Personbeskrivningarna:

När en läste om o.w.g (tänker referera till John’s “Will Grayson” med o.w.g för det gör den andra Will Grayson i boken. Var det svårt att hänga med?) I alla fall, när jag läste ur o.w.g perspektiv så var personbeskrivningarna bra skrivna och en fick fort en idé hur personerna såg ut, fungerade och betedde sig (ni som har läst en bok skriven av John Green förstår ungefär hur beskrivningarna kan ha sett ut). Däremot när en läste ur den andra Will Grayson’s perspektiv så var de inte lika bra utan en fick följa med igenom Will’s konversationer med personerna för att lära känna dem. Det kändes på riktigt. Istället för att jag fick personen kastad på mig, fick jag lära känna personen från början. Det var nytt och jag gillade det. YOU GO DAVID LEVITHAN!

Miljöbeskrivningarna:

Nja… Väldigt fattigt. Samtidigt så var det inte fantasy eller sci-fi, bara skola och hem så det krävdes liksom inte. Jag ville inte riktigt veta hur det såg ut hemma hos dem, det är inte viktigt. Därför var det inte dåligt att de inte hade med så mycket beskrivningar vid just det här kriteriet. Det var nästan skönt.

Favoritkaraktär:

Om jag ska vara helt ärlig (vilket jag tänker vara) så har jag nog ingen favorit. Alla var ganska jobbiga på sina egna små sätt. o.w.g var så sur och gnällig, Tiny var överdriven och all-over-the-place, den andra Will Grayson var deprimerad (vilket jag inte klagar på, det var bra. Kändes mer äkta) och därav så stötte han iväg alla han brydde sig om. Han ville ständigt ha kärlek men så fort någon närmade sig så vände han dem ryggen och sårade dem. Flera gånger. Det var väldigt irriterande, speciellt när han dränkte mitt favorite ship.

 

Dissad karaktär:

Maura, definitivt. Om någon läser denna bok och tycker om henne så förlorar jag all respekt för er, på riktigt. Usch, hon var faktiskt rätt hemsk. MEN hon var viktig i boken så jag skulle inte ha tagit bort henne om jag hade chansen.

Tre bra saker om boken:

- Tinys musikal, vilket var så roligt att läsa om! Han arbetade så hårt med den och jag blev glad att det gick så bra (slutet dock, ouch.)

- Att de har dragit paralleller mellan den här boken och “The fault in our stars”. Det var riktigt häftigt när jag väl insåg det (även fast det inte var en så stor del utav händelseförloppet, men det var ändå rätt kul). Två karaktärer går nämligen över till en av deras grannars bakgård där de har en gunga. Låt mig citera för er (på engelska blir det dock, hoppas ni inte blir allt för besvikna): “This is how we end parking in front of my house and breaking into my next-door neighbour’s yard. The swing set is pretty sad”.

  Detta KAN ju bara vara Hazel Grace’s gunga? Who’s with me? Hon säger ju till och med i boken att hennes gunga är sorlig. Detta är definitivt paralleller i John Green’s många universum. Don’t fight me.

- Tänker inte ha en tredje, dels för att jag har nu spenderat sju minuter på att komma på något och dels för att svaret på nummer två blev långt. Alldeles för långt. (Jo, har en sista bra sak. Ingen av karaktärerna är lik John Greens andra karaktärer, vilka brukar ha en tendens att bli mycket lika. Just saying.)

 

Tre dåliga saker om boken:

-Att det dröjde så länge innan de två Will Graysonarna träffade varande. Läste lite över 100 sidor innan de träffades vilket var lite segt.

- My ship! It was ruined! It sank like the titanic!

-Lite komplicerad, lite tråkig...

Rekommendera?:

Hm… Nja. Har läst bättre böcker med John Green, och förhoppningsvis så har jag snart läst något bättre skrivet utav David Levithan, så skulle rekommendera dem innan denna.

Läsa igen?:

Kanske. Tveksamt.

Betyg: 4/7 horrokruxer