Sammanfattad handling (utan för stora spoilers):

 

Efter att Feyre räddat Tamlin och hela Prythian från Amaranthas tyranniska ledning, återvänder de till Tamlins palats i The Spring Court. Snart efter friar Tamlin till Feyre, och deras liv blir upptaget av allt som behöver anordnas för bröllopet. Men Feyre mår inte bra. Trots att hon äntligen är återförenad med mannen hon älskar, kan hon inte glömma vad som hände i Amaranthas palats. Hur hon blev torterad, allt för hennes älskade Tamlins skull. Om nätterna dörmmer hon mardrömmar om den mörka cellen under berget. Om hur Amarantha tvingade henne att döda två oskyldiga alver. 

 

 

Samtidigt måste Feyre lära känna sin nya odödliga kropp, och vänja sig vid hur det är att leva som en alv. Medan Tamlin fortsätter beskydda henne desperat, på gränsen till att stänga in henne i deras palats, kan hon inte hjälpa att tänka tillbaka på den mystiske Rhysand. Rhysand, The High Lord of The Night Court, som hade hjälp henne besegra Amarantha. Räddat Feyres liv till priset att hon skulle komma och bo hos honom en vecka varje månad. Och vilken dag väljer inte Rhysand att komma och hämta henne, om inte på Feyres bröllopsdag? 

 

 

Feyre och Rhysand spenderar ett par veckor ihop där han lär henne att läsa och bemästra sina krafter, men med pauser däremellan där hon får åka hem till Tamlin. Allt efter varje gång hon återvänder från Rhysand blir Tamlin mer och mer överbeskyddande. Han har också problem kvar efter att ha varit fast hos Amarantha. Hans rädsla att förlora Feyre leder till slut till att han låser in henne i hans palats, och hon får panik och hamnar hos Rhysand. 

 

 

I resten av boken får man se hur Feyres och Rhysands hat-kärlek förhållande utvecklas, hur hon långsamt börjar inse att Tamlin kanske inte är den rätta för henne. Att han kanse inte känner henne alls. Snart upptsår också ett nytt hot mot Prythian, ett hot som innebär att Feyre och Rhysand kommer behöva jobba tillsammans för att försvara landet de älskar. 

 

 

Genre:

Romantik, Fantasy 

 

Språket:

 

Precis som jag skrev i första boken. Perfekt. 

 

Personbeskrivningarna:

Samma här. Och oh Lord. Rhysand beskrivs så perfekt så jag har svårt att faktiskt tänka mig honom framför mig. Hans skönhet går bara inte att sätta ord på. Märks det att jag är kär? 

 

 

Miljöbeskrivningarna:

 

Till och med bättre än i första boken. Alltså Sarah J. Maas' sätt att skriva på är goals. SÅ VACKERT.

 

Favoritkaraktär:

Fortfarande Feyre, men det är tråkigt att skriva om samma karaktär två gånger haha. Så nu tänker jag skriva om Rhysand. Rhysand, som har stulit mitt hjärta. Alltså han är så perfekt. Inte Tamlin-perfekt. Inte tråkigt perfekt. Han är perfekt för att han har så många brister. Han är så verklig. Han har gått igenom så mycket, och lyckas ändå vara så osjälvisk. 

Och hans flirtande. Holy crap. Han slutar aldrig flörta med Feyre och det är så himla kul att läsa så att jag nästan dör. Han är sarkastisk och flinar hela tiden och JAG DÖR KAN NÅGON RÄDDA MIG?! 

Jag känner att jag inte kan ge honom någon mer rättvisa genom att beskriva honom här. Ni får helt enkelt läsa boken och se varför jag älskar honom. 

Dissad karaktär:

Förlåt för er som inte har läst första boken... För jag tyckte verkligen om Tamlin när jag läste första boken, trots att han var bristfri och tråkig. De personer jag känner som bara har läst första boken älskar honom också. Så förlåt för att jag krossar er fina bild av Tamlin, för han är en DOUCHE. Seriöst. Jag HATAR Tamlin. Han är så otroligt självisk, överbeskyddande och sexistisk. Jag blir irriterad bara av att skriva det här. Jag har ett bevis till er. efter att Feyre har varit instängd i en fängelsehåla under ett berg och blivit torterad under tre månader tycker han att det är LOGISKT ATT STÄNGA IN HENNE I SITT PALATS! När han vet att hon drömmer mardrömmar om att vara instängd varje natt. Bara för att han på något vrickat sätt vill beskydda henne. 

UGH! 

 

Tre (fyra) bra saker om boken:

• Feyre, darling.
• Rhysand. Rhysand, Rhysand, Rhysand. 
• Alla starka kvinnliga karaktärer. Feyre, Amren, Mor, Nesta, Elain. JAG ÄLSKAR DET!
• Kapitel 54 och 55. Jag vet att det nu blev fyra saker, men tro mig. Ni kommer att tacka mig senare. 

Tre dåliga saker om boken:

 

• Varning för yngre läsare... Man tror inte det när man plockar upp den här boken, men alltså... Kärleksscenerna är väldigt detaljerade och välbeskrivna. Om ni förstår hur jag menar. Tänk er Fifty Shades of Grey fast maskerat som en fantasybok med alver. Jag blev själv lite shockad när kom till den första scenen som var redan på sida 20, så jag tänkte att jag i alla fall skulle förvarna er. 
• FUCKING CLIFFHANGER PÅ SLUTET! Ursäkta språket. Jag är lite arg. 
• Nej. Det finns inget annat dåligt. Förutom Tamlin. Skithögen. 

Citat:

 

 

 

 

Rekommendera?:

JA JA JA JA! Fast kanske inte för folk under 15 hehe. 

Läsa igen?:

 

Ja! Det här är en av de bästa böckerna jag har läst. Bättre än den första boken i serien. Jag kommer DEFINITIVT läsa den igen. 

Betyg: 7/7 horrokruxer